2017 - Sorgens år - min papi

Jag trodde aldrig att det skulle göra så oändligt ont att förlora någon som står en så nära. Mina katter gick bort en efter en och det tog jag vansinnigt hårt, det var till och med så att sköterskan på veterinärkliniken frågade om jag ville ha lugnande.

Denna gången var det min älskade papi som gick bort. Den 30 november somnade han in på Kungälvs Sjukhus och jag satt och höll honom i handen, 2 dagar efter hans och mammas bröllopsdag. Min pappa blev bara 67 år. Han var fortfarande ganska ung och hade faktiskt halva livet bakom sig. I mina ögon hade han hur lång tid som helst kvar att leva. 

Sista gången jag pratade med Papi var lördagen den 25, när jag ringde för att kolla med honom hur det var och lite så. Han hade inte riktigt med tid så han skulle ringa senare på kvällen. Som tur var så sa jag- "pappa, jag älskar dig och ta det nu försiktigt så hörs vi"

Men det var det vi inte gjorde, vi hördes aldrig igen..

På kvällen fick han en massiv hjärtinfarkt och ambulansen kom snabb som sjuttorn. Efter 70 minuters HLR fick de i gång pappa, men tyvärr så var skadan redan skedd. Efter så lång tids HLR finns det ingen chans att hjärnan är som innan utan vad jag förstod så var pappa hjärnskadad och skulle aldrig bli som innan. 

När jag, Mary och T kom ner på natten till söndagen låg papi på IVA och blev nedkyld, det är en rutin de kör på alla med infarkt för att låta kroppen gå in i viloläge och återhämta sig. Där låg han i.. jag tror det var 2 dagar och var iskall, som om han inte var det tidigare. Papi var alltid iskall om händer och foten.

Mina syskon kom ett efter ett och på tisdagen var vi alla samlade. Då togs beslutet att respiratorn skulle tas bort, vi visste redan då att papi inte skulle klara sig. Han reagerade inte på smärta och ögonen rullade bara runt och det fanns ingen aktivitet i iris när de lös i ögonen på honom. Personalen, som var helt underbar, tog hand om papi och han flyttades till ett annat rum på IVA. Där låg han omgärdad av hela sin familj; fru, barn och endel barnbarn.

Jag och mamma satt på sjukhuset från det jag kom ner från stockholm, det fanns inte för mig att lämna papi. En natt sov vi i gästrummet på avdelningen men sedan vart det bara ett samlingsrum när vi skulle prata och äta. Var tredje timme vände de papi och då bytte jag och mamma plats. Hon satt hela tiden vid hans sida så han kunde känna henne och hon kunde se honom.

Jag satt hos papi och höll hans hand när han somnade in, E var också med och hon väckte mig strax innan hans sista andetag. Detta är det värsta jag har varit med om, min stora och starka papi andades inte längre.. Så maktlös jag kände mig och jag kunde inte ens skaka liv i honom, han bara var.. låg där livlös och kall..

Min papi finns inte längre och det gör så djävla ont, i hjärtat och i själen. Jag ville ringa honom en dag för att fråga en bilfråga, men så kom jag på att det inte går.. vad ont det gjorde. Det går inte en dag utan att jag vill ringa pappa och prata, ställa en enkel fråga om allt mellan himmel och jord, så kommer jag på att det inte går. Det känns som att hjärtat slits ur kroppen på mig.

Jag älskar min papi och för mig kommer han alltid finnas kvar i mitt hjärta och vara levande. Han var där när jag föddes och jag var där när han dog. Han visste att jag älskade honom för jag hade turen att säga det innan, vilket har gett mig lite frid i all sorg. Men om jag ska vara helt ärlig... jag tror aldrig smärtan försvinner....

Hejdå Papi.. Jag älskar dig så oerhört...

Jag och min papi på min bröllopsdag. Så stolt jag var över honom då <3

I never thought it would hurt so infinitely to lose someone so close. My cats passed away one by one and I took it very hard, it was even so that the nurse at the veterinary clinic asked if I wanted something to calm down. This time it was my beloved papi that passed away. On November 30th, he fell asleep at Kungälv Hospital and I sat and held him in hand, 2 days after his and her mother's wedding day. My dad was only 67 years old. He was still quite young and actually had half the life behind him. In my eyes he had a long time to live. The last time I was talking to Papi was Saturday the 25th, when I called to check on him, how it was and a bit like that. He did not really have time so he would call later in the evening. Fortunately, I said, "Dad, I love you and take it carefully now, we'll hear" But that's what we did not, we never heard again .. In the evening he got a massive heart attack and the ambulance arrived fast. After 70 minutes of CPR, he was breathing again, but unfortunately the damage had already taken place. After such a long time CPR there is no chance that the brain is like before but what I understood then Dad was brain damaged and would never be like before. When I, Mary and T came down at night to Sunday, papi already were on ICU and was in a coldbed, it's a routine they do with all infarction to let the body go into sleepmode and recover. There he was in bed, I think it was for 2 days and the duvet was ice cold, like he was'nt like tha before. Papi was always ice cold about the hands and the foot.

My siblings came one by one and on Tuesday we were all gathered. Then the decision was made that the respirator would be removed, we already knew that papi would not make it. He did not respond to pain and his eyes just rolled around and there was no activity in the iris when they put the light in his eyes. The staff, who were absolutely wonderful, took care of papi and moved him to another room at ICU. There he was surrounded by all his family; Madam, children and some grandchildren. Me and my mother sat in the hospital from wen I came down from Stockholm, there was not for me to leave papi. One night we slept in the guest room of the ward but then there was only one meeting room when we were talking and eating. Every three hours they turned him to the other side and then we changed seat, me and mom. She sat at his side all the time so he could feel her and she could see him. I sat at papis side and held his hand when he passed away, E was also with us and she woke me up just before his last breath. This is the worst I've even been throgh, my big and strong papi was no longer breathing .. So powerless I felt and I could not even shake life in him, he was just .. lay there lifeless and cold

My papi isn't here anymore and it hurts so badly, in the heart and in the soul. I wanted to call him one day to ask him something about the car, but then i realized i couldn't... that felt so bad. It's not day without me wanting to call Dad and talk, asking a simple question about everything between heaven and eart. I suppose it's not possible. It feels like the heart is worn out of my body.

I love my papi and for me he will always be in my heart and be alive. He was there when i was born and I was there when he died. He knew I loved him because I was lucky enough to say that before, which gave me some peace in all grief. But if I'm going to be honest.. I never think the pain dissapears.


Bye Papi... I love you so much....

w I loved him because I was lucky enough to say that before, which gave me some peace in all grief. But if I'm going to be honest ... I never think the pain disappears ....

2017 - Ett djäfla skitår - Utslängd och nytt hus....

2017 är året då jag för första gången i mitt liv blev utslängd ut mitt egna hem. Som jag tror ni alla vet så hyrde jag ju en lite fin lägenhet i Sunnerbygården här i Sorunda. Jag älskade min lägenhet och jag kände mig verkligen så hemma där.

Min hyresvärd ringde i maj och sa att jag fick året ut att hitta ett nytt boende, men bara någon vecka senare ringde han igen och gav mig 3 månader på mig istället. Vem fan hittar ett nytt boende på 3 månader i Stockholm?!

Men....Jag lyckades, tack vare min underbara Annika, hitta mig ett fantastiskt litet hus att hyra, litet men helt underbart. Där finns braskamin, ett sovloft och jag har världens goaste hyresvärdar. :-)
Jag bor dessutom granne med Annika nu så ingen är gladare än jag. 

Mina 3 småmonster fick ju vidga sina vyer nu också och blev ganska snabbt utekatter.. Eller ja, utekatter och utekatter. De går ut och leker HELA dagen när jag jobbar eller sover, sedan kommer de in för att gå på lådan. Men hallå!! Ni har en hel skog bakom huset med massor av träd som ni kan kissa och bajsa på..

Våningsäng för katter, Tack IKEA...

Här är de tre skönheterna:

Damon, som spanar från torktumlaren vid toalettbesöken.

Stephan, som tigger mat vid köksbordet

Elena som ligger och väntar på att någon ska klappa henne

2017 - Ett djäfla skitår... - Bröllop och kärleken -

Så.. nyårsafton och jag har sovit hela dagen. Jobbade till kl 7 imorse och ska jobba imorgon kl 7 igen så denna nyårsafton blir lugn och skön. Däremot 2017 går till historien som ett djäfla skitår!

Jag är 43 år och ska fylla 44 nästa år, men jag säger bara: Tack gode gud att detta året är slut..

Detta året började ju så bra..

I februari träffade jag en underbar man som som fick mig att må så fint, jag kände mig speciell och utvald som man ska göra när man är kär och jag kände jag kunde lita på honom. Han fanns där för mig och vi samtalade långt och länge om olika saker i livet och det som bekymrade oss. Vi träffades nästa varje dag när vi inte hade barnen. Vi hade en fin sommar och jag lärde mig mycket. Jag lärde mig att släppa in kärleken igen och lita på en man.

Hans röv dög som huvudkudde iallafall.

Vi var ett par i 6 månader och när jag var på min bäste väns bröllop blev jag lite snyggt och rakt på sak dumpad.. VIA WHAT'S APP!! Den djäveln hade mage att först bli arg på mig för att jag överraskade honom dagen innan för att jag ville visa hur fin jag var och sedan sa han att han inte älskade mig, aldrig skulle älska mig och hade aldrig gjort det. Att inte jag dog.... 

an lyckades iallafall krossa mitt hjärta och min tillit till folk.
En riktigt härlig och känslosam kille.. NOT!

Lite bröllop blev det också under sommaren och hösten, 2 stycken till och med.
Mina närmsta och käraste vänner Isabel och Gavin gifte sig under sommaren och det var ett underbart fint bröllop. Det tog plats på Birka Lines ena kryssningsbåt och Isabel var den vackaste av brudar.

Mrs Kilvington och jag. 

Prinsessan Mary av Lövtorp till höger.

Våra klänningar köpte vi på BonPrix och de var av så fin kvalitet. Vi har använt dem flera ggr och de är lika fina som då. Jag kan varmt rekommendera deras kläder.

Det andra bröllopet vi var på hölls i Sorunda Kyrka, den kyrka där Mary är döpt och även jag själv en gång stod brud. Denna gången var det Erica och Patrik som knöt äktenskapens band.

Mary och jag påväg till Sorunda Kyrka. Tack Izzie för lånet av klänningen. Jag kände mig SÅ fin.

Herr och Fru Pettersson

Den ack så viktiga kyssen utanför kyrkan. 

Erica är bara så vacker. <3 Min fina svägerska. 

Off we go as husband and wife. To the party...

Erika och Patrik hade även de sin fest på en Birka Line kryssning och som gången innan var det mat av bra klass och riktigt kul. Denna gången gick jag och lade mig lite tidigare än på det föregående bröllopet men attans vad kul vi hade. OCH på detta bröllopet var jag INTE dumpad iallafall. :-)

Dagen efter vart det lite shopping och Mary vart nöjd med sina investeringar. Mammas midja vart ganska nöjd också.. (en bilring till inför nästa års sommarbad)

Jag är så glad att jag fick komma på era bröllop Isabel och Erika. Ni har verkligen hittat era soulmates och jag vet att ni kommer få ett långt liv i lycka. Grattis till er båda än en gång och ni är värda all lycka i världen.