2017 - Sorgens år - min papi

Jag trodde aldrig att det skulle göra så oändligt ont att förlora någon som står en så nära. Mina katter gick bort en efter en och det tog jag vansinnigt hårt, det var till och med så att sköterskan på veterinärkliniken frågade om jag ville ha lugnande.

Denna gången var det min älskade papi som gick bort. Den 30 november somnade han in på Kungälvs Sjukhus och jag satt och höll honom i handen, 2 dagar efter hans och mammas bröllopsdag. Min pappa blev bara 67 år. Han var fortfarande ganska ung och hade faktiskt halva livet bakom sig. I mina ögon hade han hur lång tid som helst kvar att leva. 

Sista gången jag pratade med Papi var lördagen den 25, när jag ringde för att kolla med honom hur det var och lite så. Han hade inte riktigt med tid så han skulle ringa senare på kvällen. Som tur var så sa jag- "pappa, jag älskar dig och ta det nu försiktigt så hörs vi"

Men det var det vi inte gjorde, vi hördes aldrig igen..

På kvällen fick han en massiv hjärtinfarkt och ambulansen kom snabb som sjuttorn. Efter 70 minuters HLR fick de i gång pappa, men tyvärr så var skadan redan skedd. Efter så lång tids HLR finns det ingen chans att hjärnan är som innan utan vad jag förstod så var pappa hjärnskadad och skulle aldrig bli som innan. 

När jag, Mary och T kom ner på natten till söndagen låg papi på IVA och blev nedkyld, det är en rutin de kör på alla med infarkt för att låta kroppen gå in i viloläge och återhämta sig. Där låg han i.. jag tror det var 2 dagar och var iskall, som om han inte var det tidigare. Papi var alltid iskall om händer och foten.

Mina syskon kom ett efter ett och på tisdagen var vi alla samlade. Då togs beslutet att respiratorn skulle tas bort, vi visste redan då att papi inte skulle klara sig. Han reagerade inte på smärta och ögonen rullade bara runt och det fanns ingen aktivitet i iris när de lös i ögonen på honom. Personalen, som var helt underbar, tog hand om papi och han flyttades till ett annat rum på IVA. Där låg han omgärdad av hela sin familj; fru, barn och endel barnbarn.

Jag och mamma satt på sjukhuset från det jag kom ner från stockholm, det fanns inte för mig att lämna papi. En natt sov vi i gästrummet på avdelningen men sedan vart det bara ett samlingsrum när vi skulle prata och äta. Var tredje timme vände de papi och då bytte jag och mamma plats. Hon satt hela tiden vid hans sida så han kunde känna henne och hon kunde se honom.

Jag satt hos papi och höll hans hand när han somnade in, E var också med och hon väckte mig strax innan hans sista andetag. Detta är det värsta jag har varit med om, min stora och starka papi andades inte längre.. Så maktlös jag kände mig och jag kunde inte ens skaka liv i honom, han bara var.. låg där livlös och kall..

Min papi finns inte längre och det gör så djävla ont, i hjärtat och i själen. Jag ville ringa honom en dag för att fråga en bilfråga, men så kom jag på att det inte går.. vad ont det gjorde. Det går inte en dag utan att jag vill ringa pappa och prata, ställa en enkel fråga om allt mellan himmel och jord, så kommer jag på att det inte går. Det känns som att hjärtat slits ur kroppen på mig.

Jag älskar min papi och för mig kommer han alltid finnas kvar i mitt hjärta och vara levande. Han var där när jag föddes och jag var där när han dog. Han visste att jag älskade honom för jag hade turen att säga det innan, vilket har gett mig lite frid i all sorg. Men om jag ska vara helt ärlig... jag tror aldrig smärtan försvinner....

Hejdå Papi.. Jag älskar dig så oerhört...

Jag och min papi på min bröllopsdag. Så stolt jag var över honom då <3

I never thought it would hurt so infinitely to lose someone so close. My cats passed away one by one and I took it very hard, it was even so that the nurse at the veterinary clinic asked if I wanted something to calm down. This time it was my beloved papi that passed away. On November 30th, he fell asleep at Kungälv Hospital and I sat and held him in hand, 2 days after his and her mother's wedding day. My dad was only 67 years old. He was still quite young and actually had half the life behind him. In my eyes he had a long time to live. The last time I was talking to Papi was Saturday the 25th, when I called to check on him, how it was and a bit like that. He did not really have time so he would call later in the evening. Fortunately, I said, "Dad, I love you and take it carefully now, we'll hear" But that's what we did not, we never heard again .. In the evening he got a massive heart attack and the ambulance arrived fast. After 70 minutes of CPR, he was breathing again, but unfortunately the damage had already taken place. After such a long time CPR there is no chance that the brain is like before but what I understood then Dad was brain damaged and would never be like before. When I, Mary and T came down at night to Sunday, papi already were on ICU and was in a coldbed, it's a routine they do with all infarction to let the body go into sleepmode and recover. There he was in bed, I think it was for 2 days and the duvet was ice cold, like he was'nt like tha before. Papi was always ice cold about the hands and the foot.

My siblings came one by one and on Tuesday we were all gathered. Then the decision was made that the respirator would be removed, we already knew that papi would not make it. He did not respond to pain and his eyes just rolled around and there was no activity in the iris when they put the light in his eyes. The staff, who were absolutely wonderful, took care of papi and moved him to another room at ICU. There he was surrounded by all his family; Madam, children and some grandchildren. Me and my mother sat in the hospital from wen I came down from Stockholm, there was not for me to leave papi. One night we slept in the guest room of the ward but then there was only one meeting room when we were talking and eating. Every three hours they turned him to the other side and then we changed seat, me and mom. She sat at his side all the time so he could feel her and she could see him. I sat at papis side and held his hand when he passed away, E was also with us and she woke me up just before his last breath. This is the worst I've even been throgh, my big and strong papi was no longer breathing .. So powerless I felt and I could not even shake life in him, he was just .. lay there lifeless and cold

My papi isn't here anymore and it hurts so badly, in the heart and in the soul. I wanted to call him one day to ask him something about the car, but then i realized i couldn't... that felt so bad. It's not day without me wanting to call Dad and talk, asking a simple question about everything between heaven and eart. I suppose it's not possible. It feels like the heart is worn out of my body.

I love my papi and for me he will always be in my heart and be alive. He was there when i was born and I was there when he died. He knew I loved him because I was lucky enough to say that before, which gave me some peace in all grief. But if I'm going to be honest.. I never think the pain dissapears.


Bye Papi... I love you so much....

w I loved him because I was lucky enough to say that before, which gave me some peace in all grief. But if I'm going to be honest ... I never think the pain disappears ....